Å mina vänner !

Nu var det länge sen.

Har varit dålig med att uppdatera bloggen, förlåt.

Jag känner faktiskt skyldighet att be om ursäkt för jag ser att det finns dem som klickat in sig på bloggen alla dessa dagar jag varit borta. Ni har inte glömt.

Vad har jag gjort då? Varför har jag inte skrivit?

Jag har varit så fullt upptagen att det inte blivit någon tid över. Sen hade man säkert kunnat hitta en fem minuter för och skriva lite här men jag har inte haft lust, har varit stressad och haft mycket att tänka på, hade ingen ork att skriva i bloggen då.

Men men ....

Denna veckan och nästa kommer att vara lite jobbigare sen veckan därpå tror jag det blir lite lugnare.

Jag har haft jätte mycket i skolan och dessutom jobbat varje dag. Känt mig som en robot, förinställd, har inte ens kännt efter om jag blivit trött. Det var bara så det skulle vara liksom, jag skulle hinna med det, det och det och så var det, jag hade ingen tid att förlora. KNÖKFULLT! Ni ska se min kalender!  (Borde fotat den och lagt upp en bild här)

Såhär har  mina dagar sett ut denna veckan, inte samma tider varje dag men iaf samma innehåll :

07.15 - Larmet går och jag måste verkligen upp!

08. 03 - Bussen avgår

09.15 - 11.45 - Skolan, föreläsning/Seminarie och varje gång har det varit redovisningar eller annat som man ska ha förberett innan, som jag sa innan, har haft mkt inlämningar och grupparbeten och detta har framförts i form av redovisningar b.la

12.00 - 17.10 - Jobbat på skolan, klass 3A och sedan fritids

Vissa dagar har jag hunnit springa hem en runda, fått i mig lite mat och sen har jag sprungit vidare till bussen och ibland har jag skippat den där rundan hem och tagit bussen direkt.

Så någon gång innan 18.00 har jag befunnit mig på biblioteket för att göra grupparbete.

21.30 - Hemma, äntligen typ, men jag får inte känna efter, för då vill man ju bara gå och lägga sig och det kan jag ju inte för

22.00- Sätta sig vid datorn och börja skriva, antingen på enskild inämning eller på gruppens gemensamma. Det är ju kul när man håller på med flera olika grejer samtidigt i skolan.

01.30, 02.08 - Typ läggdags

07.15 - Nästa morgon går larmet och utan att känna efter får man sätta igång. Och så den där robotinställning förstås. Jag ska ! Jag hinner ! Jag måste ! Ska göra ,ska skriva, ska jobba, jag ska, jag ska, jag ska - MEN JAG VILL SOVA! (Inom parantes det där sista, för sova fanns det ingen tid för)

Så mina vänner, ni förstår, skriva i bloggen - Ingen lust eller ork...

Jag som studerande på folkhälsopedagogiska programmet, vad kan jag säga om detta? Hur kan man se på detta ur hälsoaspekt?

Är det hälsosamt ens?  Nej, stress, för lite sömn, åter stress, press, för lite sömn ... 

Men jag har ju själv valt, ja typ, ungefär. Och då är det väl bara bra att jag kan.

Hade ju kunnat tacka nej till jobb, fast det kan man ju ändå inte. Ni förstår vad jag menar. Allt det här som vi "tror" att vi måste behöver faktiskt inte vara så nödvändigt. Men det förväntas av mig att jag ska jobba, annars hade de ju inte ringt ens och då kan man ju inte tacka nej. Det skulle ju innebära risk för att de inte ringer nästa gång. Och det var ju på skolan jag skulle jobba, få in en fot där, skapa kontakter, ny erfarenhet, nyttig kunskap. Jag hinner ju och visst går det om man vill. Ja ni förstår, så tänker man ju. Jag tror iaf att många tänker så, att man ska leva upp till alla förväntningar och att man ställer krav på sig själv.

Jag valde att se detta som en möjlighet och tackade ja till jobbet, det var inte det att andras förväntningar utav mig styrde mitt val. Jag vill gärna tänka att jag tänkte så men är rädd att det var just dessa förväntningar som avgjorde iaf. Det hinner snurra många tankar de där 10 sekunderna från att jag fått frågan och till det att jag ska svara. Jag kan ju inte säga nej. Och så är man där, man har sagt ja trots att man kanske inte borde ha gjort.

Kan vi inte det, säga nej? Är det fult att säga nej och tänka på sig själv? Vi är rädda för hur vi kommer uppfattas om vi säger nej och rädda för att det skulle leda till något "hemskt". Men det behöver ju inte göra det. Visst går väl inte världen under? 

Jag skulle vilja säga att det är ett stress/krav samhälle vi lever i idag. Och om man ska se det ur hälsoaspekt så gud vilka heta diskussioner det skulle bli om hur negativ påverkan samhället har på individen.

Jag fungerar ändå på så sätt att jag vill ha saker och göra, hela tiden. Jag mår bra av att jobba, gå i skolan och göra annat. Jag vill känna att jag tillför med något positivt för mig själv och min omgivning. Jag skulle inte klara av att inte ha något planerat. Trots att det är mitt egna val uppkommer stressmoment för mig också. För tänk om jag inte skulle hinna? Och tänk om jag inte skulle lyckas? Åter dessa krav och förväntningar och det leder ju verkligen till stress och press.

Jag måste säga att jag ändå är bra på att hantera denna situation. Jag har lärt mig att hålla stressnivån låg. Jag är bra på att veta vad jag vill göra och gör oftast bara det, trots att det sen, som nu, händer att man faktiskt sätter sig själv i andra hand ibland.

Jag kan mina gränser, jag vet hur långt jag kan gå, hur långt jag kan puscha mig själv. Allt detta har jag lärt mig utifrån egna erfarenheter. Jag har sedan ett par år tillbaka haft "fullt upp hela tiden". Och antingen lär man sig hantera situationen och på något sätt hitta någon balans, eller så får man se till att inte ha fullt upp för så kan man ju inte leva, inte länge iaf. Jag tycker att jag har hittat en planka som jag blivit bra att balansera på.

Men alla har inte hittat sin planka, och det är heller inte så lätt. Därför tycker jag att dagens "ska, måste - samhälle" utgör en risk för många människor ur hälsoaspekt.

Det är inte lätt idag inte. "Man kan inte bara nöja sig" Samtidigt som vi måste tillhöra gruppper, passa in någonstans, vara som någon - måste vi samtidigt hitta oss själva, våga gå vår egen väg, eftersträva något, uppnå våra drömmar, finna livets mening. Att tillhöra en grupp men att ändå vara sig själv. Att inte sticka ut men att ändå inte vara som alla andra. Det måste jag säga att det är en konst att lyckas med det.

Begreppet individualiserng som jag nu i stora drag pratat om, att vara sig själv och att lyckas på egen hand föreligger som något att uppnå för många. Men fortfarande är det hur viktigt som helst att tillhöra en grupp. Problemen i det här levdnadssätt är något som stark lyser igenom hos speciellt ungdomar.

Nu har det blivit sent och jag har pratat på så jag ska runda av...

Som folkhälsopedagog ser jag direkt hälsoriskerna i detta. Krav, förväntningar, tankar påverkar umgdomar mycket. Det är något man måste jobba med, att stärka ungdomars självkänsla. Och ur ett helhetspersperspektiv på samhällsnivå skulle jag vilja säga att även mycket utav detta bottnar i media och internet, mycket av kraven kommer ju därifrån. Så om det hade gått att nöta bort alla idealbilder hade jag varit den första som gjort det. Jag tycker att det till viss del är landets ansvar att mer eller mindre styra bort att samhället formar individen och att det istället borde vara individen som formar samhället. Politikerna har mycket att jobba på sen förstår jag att mycket spelar in, det handlar inte bara om Sverige, det är hela världsutvecklingen och att detta ändå skulle ta en himla tid att få fram.

Därför ar mitt jobb som folkhälsopedagog mycket viktigt. Jag kan kanske inte ändra hela landets struktur och bygga om en ny men jag kan åtminstone hjälpa de människor som råkar illa ut, går i medias fälla och som har ställt för höga krav. Jag kan försöka få människor att förstå att det visst det går bra att säga nej. Att det inte alls är fult att tänka på sig själv, att se till sina egna behov och lyssna till sin kropp.

Världen går verkligen inte under. Jag kan ibland bli besviken på mig själv för att jag är så svår att övertygas om just det här att världen faktiskt inte går under. Ibland vill jag för mycket. Samtidigt är jag mycket stolt över vad jag åstadkommit hittils och vad jag lyckats med i livet. Jag är stolt över mig själv för att jag kämpar, för att jag vill, för att jag orkar och för att jag aldrig ger upp. Jag är stolt över att jag har en sådan drivkraft att åstadkomma, att lyckas. Och Jag är glad att det finns fler människor än jag som bär på dessa egenskaper och har dessa förmågor. Vi kan och vi ska ! Du kan!

Som avslutning vill jag säga att jag är glad att jag orkat, glad att jag tagit an mig alla dessa uppgifter. Jag är nöjd med allt jag hunnit i veckan. Men icke att förglömma, att göra såhär varje vecka skulle inte gå. Det skulle vara att gå över gränsen. Så snälla ni känn efter och våga säga nej ! Lär dig dina gränser.

Man kan väl säga att jag nu med mitt väldigt långa inlägg tagit igen de där dagarna då jag inte skrev, visst ? Nåväl, härligt att vara tillbaka och massa mer kommer det att bli. Lovar !

Imorgon: Jag ska in och hålla en lektion för en klass åttor i So, ska bli mycket spännande och jag undrar hur det ska gå. Jag är ingen lärare, och åttor. Vi får hoppas att det är ett gäng härliga killar och tjejer. Jag hoppas att jag fått bra anvisningar av ordinarie lärare, vad ska jag annars göra?

Nej det ska nog gå bra, jag har tänkt ut ett och annat.

Nu ska jag sova på saken och vila.

God natt !